I söndags visade SVT en dokumentär om Tvångssyndrom. Den handlade om en kvinna som levt med Tvångssyndrom i många år. Hennes äldsta son har spelat in filmen och följt henne under 5 år.

Resultatet blev då denna dokumentären, "Glöm Ej Bort Att Älska Varandra".

En otroligt gripande historia som gav mig många tårar. Att se hennes fruktansvärda lidande och hennes meningslösa, men livsviktiga tvångshandlingar.

Hon kämpar sig igenom varje dag för att hennes familj ska "överleva".

Man får se hennes gå runt i bara trosor och högklackade skor ute på gården, mitt i vintern, se henne torka av saker, hålla smittor borta, använda papper i mängder m.m

Jag rekomenderar alla starkt att gå in på SVT och titta på denna filmen. Den är 1 timme lång och värd varenda sekund.

http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=13276&a=1286810&lid=is_mediaplayer_search&lpos=4

Varje dag är en oerhörd kamp för oss tvångssjuka, där det handlar om liv eller död. Saker som för dom flesta är självklara och normala, är för oss som att bestiga ett berg. Ett berg av ångest, smärta och tårar.

Jag brukar säga till folk att när man får en tvångstanke och ångestattack så känns det som att man sett döden.

Tänk er att stå vid en busshållsplats och vänta på en buss, när du ser bussen komma emot dig i full fart. Han kommer att köra på dig och du kommer med största sannolikhet inte att överleva. Där står du med dina två barn och måste snabbt rädda era liv.

Jag var väldigt sjuk år 2003 och 2004. I December 2004 började jag äta tabletter mot Tvångssyndrom och det tog inte många veckor innan jag var väldigt mycket bättre.

Så, nu i April i år slutade jag med medicinen när jag blev gravid och har sedan dess haft det lite svårt igen. Men jag har kämpat varje dag i en form av livskamp och överlevt.

Jag skulle offentligt vilja gå ut i Bloggen och tacka Tomas, som under denna tiden fått ta väldigt mycket. Han har tagit upp mig och torkat av mig när jag fallit. Han har lyssnat på mig och försökt resonera med mig som ingen människa någonsin gjort.

Jag vill även tacka min exman, Fredrik som kämpat med mig i alla andra år innan dess. Han har alltid visat mig förståelse och sett hur Tvångssyndrom kan förstöra en hel familj. Utan Fredrik hade jag kanske inte fått den hjälpen jag har behövt i vården.