Jag har egentligen alltid haft tvångsproblem i livet. Redan som liten undvek jag att ta i "äckliga" och "smittade" saker, som dörrhandtag, hissknappar osv.

Jag fick diagnosen Tvångssyndrom när jag var 21 år. Jag hade precis fått min första son, Liam och året var 2003. Jag orkar egentligen inte skriva så mycket om det, men kan säga att jag blev livrädd för att jag på något sätt skulle drabbas av något som skulle lämna min son ensam, utan sin mamma. Jag var tvungen att skydda oss från allt jag kunde skydda oss emot. Ganska snabbt gick det till överstyr och helt plötsligt stod jag där och kunde inte gå utanför hemmet.

Jag förstod inte vad det var för fel med mig, förutom att jag höllt på att gå under totalt.

Sen en kväll i November 2003, så satt jag och såg en dokumentär om en tjej med Tvångssyndrom. Då gick det upp för mig att det var detta jag hade. Jag accepterade direkt att jag hade Tvångssyndrom och dagen efter ringde jag till psykiatriska mottagningen här på sjukhuset som efter lite bråk, gav mig en akuttid redan samma dag. Läkaren jag träffade där gav mig direkt en diagnos i stort sätt och långtidssjukskrev mig. Jag var så psykiskt utmattad vid den tiden och detta besöket räddade förmodligen mitt liv.

Jag hade bestämt mig tidigt i livet för att ha två barn tätt. Därför bestämde jag mig för att skaffa ett barn till MITT i all kaos. I November 2003 blev jag gravid med Melvin  och under denna tiden var jag helt emot att börja med medicin, fast läkarna vill det. Jag vägrade och sa, så fort bebisen är född så kan jag fundera på det. Nu när jag är gravid så funderar jag inte ens på det. Melvin föddes en augustinatt 2004 och lyckan var total. Jag började fundera mer på medicinering. Jag hade en vän då som också har tvångssyndrom och hon tog medicin. Hon mådde mycket bättre. Hon fick mig till att våga...

I December 2004, började jag äta Zoloft mot Tvångssyndrom och redan efter någon vecka mådde jag enormt mycket bättre. I små steg började jag leva ett bättre liv, tillsammans med mina två barn som inte känt någon annan mamma än en sjuk mamma.

Idag mår jag mycket bättre, men jag får jobbiga problem ibland. Jag testade tidigare i höst att sluta med min medicin, men redan efter två veckor kom jobbiga tvång tillbaka som jag varit av med i flera år. Så jag får acceptera att troligen medicinera mot detta hela livet. Och om jag aldrig blir bättre än så här så är jag ändå nöjd. För en gång i livet var jag riktigt, riktigt sjuk i detta.

I söndags innan Smilla skulle åka hem, så körde vi en runda till skogen. Alla var jätteglada och lekte. Tänkte lägga ut lite bilder från äventyret.

Jag har bestämt mig för att leva efter nedanstående i livet,

"Älska de människor som behandlar dig väl. Välj bort de som inte gör det."

Jag tror att om alla gör det, så skulle man bara älska allt.

Jag började rannsaka mitt liv för några år sedan. Jag har sedan dess valt bort folk, folk som aldrig gav något tillbaka, folk som skadade mig psykiskt och framförallt folk som var falska. Min psykiskt slitna kropp har aldrig klarat av falska människor. De har ingen plats i mitt liv. Jag gick på min magkänsla när jag valde bort folk, men ibland lurade magkänslan mig. Det senaste året har jag stött på fler människor som är falska än jag mött under hela mitt liv. Kanske för att jag har blivit extra känslig för sånt här? Folk som ska vara mina vänner eller stå mig nära, kan se på när andra folk behandlar mig illa utan att ställa sig brevid mig och säga, "Nu räcker det. Det är inte okej att behandla Karolina så här"

Då menar jag inte att jag alltid skulle ha rätt, utan vid tillfällen då alla vet att jag har rätt i just den saken.

Falska Människor

De fulaste människorna enligt mig, är de falska människorna. De förstör allt i sin väg och har aldrig ryggrad att be om ursäkt för sina handlingar. De saknar empati och förmåga att förstå sina egna fel. De är rädda för konflikter och skadar hellre en människa de älskar, än att ställa sig upp och, välja sida och säga ifrån.

Man behöver inte alltid säga vad man tycker, men en tystnad får aldrig heller skada en annan människa.

Att hålla tyst är detsamma som att hålla med.

Att laga ett brustet hjärta är omöjligt. Det kommer alltid finnas kvar ärr, precis som när man skadas på resten av kroppen.

Detta kommer jag sträva efter resten av mitt liv.

Jag suger bara på torsdagar...

Melvin blir utsatt för övergrepp i skolan och fröknarna verkar inte lägga mycket kraft på att hjälpa honom.

13/9 2010

Allt började för två veckor sen, när Liam och Melvin gick i "skogen" på skolan och en pojke hade byggt en koja där. Pojken sa då till Liam och Melvin att, "Ni får inte gå förbi här". Melvin struntade i det och gick ändå förbi hans koja på stigen som leder igenom skogen. Varpå denna pojken då spottar Melvin i ansiktet. Melvin blir då rasande och säger nått fullt ord. Pojken går fram till Melvin och tar strupgrepp om hans hals och håller nog kvar ett tag.

Liam skriker åt pojken att sluta.

När jag en stund senare kommer för att hämta Melvin så berättar fritidsfröken att Melvin och ***** varit i bråk, men att allt är löst nu. Jag ser då själv att Melvin har rödblåa märken på halsen och frågar honom vad han gjort på halsen. Hans fritidsfröken säger då, "Det var kanske i bråket, dom det hände?".

När vi kom hem så fotade jag hans märken, för att ha bevis om hur han verkligen såg ut på halsen.

22/9 2010

När jag kommer för att hämta Melvin så springer han för att möta upp mig. Jag ser att han är upprörd och frågar vad som hänt.

Han säger att han och några andra hade lekt "jage" och jagat varandra. Efter ett tag hade två killar sprungit fram till Melvin, troligtvis i leken och slagit honom ett flertal gånger i ansiktet. Jag gick ner till fritidsfröken som var ute och hon berättade genast vad som hänt. Inte att Melvin hade blivit slagen utan att "det hade varit lite bråk mellen Melvin och två killar och att den ena killen hade bett om ursäkt".

Jag vill inte lämna Melvin på den skolan mer. Eller ska jag säga det fritidset mer? Var är alla fröknar? Varför ser ingen bråken? Varför händer allt på fritids?

Jag vill gå ut med en offentlig ursäkt till Fredrik, för inlägget om honom i min blogg häromdagen. Även om allt var sant så känns det fel i efterhand att ha lagt ut det så här. Vissa saker var dummare än andra, men i besvikelsens hetta gör man dumma saker.

Fredrik

Jag är ledsen på dig.

Jag är arg på dig.

Jag är bevsiken på dig.

Och jag kommer nog aldrig mer att lita på dig.

Men jag hatar dig inte.

Förlåt för att jag skrev ut allt på Bloggen.

Och angående hur barnen kommit till så skulle vi ändå berättat det nån gång, men kanske inte så här? Har ni några frågor om det så fråga.

I söndags var vi ju och spelade bowling på Big Bowl. Jag, Tomas, Fredrik och barnen. Barnen hade en egen bana med skydd för rännorna. Big Bowl är verkligen jättefint. Fräscht, rent och mysigt. Man köper en coca cola och en snasktallrik sen kör man på. Jag gillar att det är så mörkt där inne och mysiga ljus.

Gissa vem som vann både serierna? Jag!!! Jag körde över grabbarna totalt.

Bildbevis finns här under. Jag är K   

Melvin började på gymnastik i måndags. Jag har länge funderat på vad som skulle kunna passa honom och han är ju en väldigt aktiv kille. Hoppar, studsar och springer hela dagarna. Jag har kollat upp många gymnastikställen, men ville ändå ha ett seriöst ställe där man lägger kraft även på de små barnen.

Så jag letade runt på nätet och hittade det jag letade efter, Kämpinge Gymnastikförening.

Melvin och jag körde dit i måndags och jag satt på en bänk medan han tränade. Jag var så stolt och glad över att ha hittat nått som Melvin verkligen verkade gilla.

När timmen var slut, fick gymnastiken "Tummen Upp". Det bästa betyget, Melvin kan ge.

Jag filmade en hel del med mobilen där och skickade till Fredrik, som visade Liam det. Så nu vill Liam med börja där. Jag har satt honom på kölistan då anmälningstiden är ute. Ska ringa på måndag och höra om det finns platser kvar i den gruppen Melvin går.