Jag blir så jäkla trött, på mig själv alltså! Jag har en förmåga att vara såååå rolig inför folk. Jag är väldigt social, humoristisk, pratglad och porrig inför andra människor och framförallt för män. Äldre män!

Jag tänder bara på äldre män, uteslutande. Min sambo är 11 år äldre än mig och jag kan inte se mitt liv tillsammans med en yngre man än mig själv. Jag kan inte se mitt liv tillsammans med nån annan än min älskling ändå, men ni förstår vad jag menar.

Detta är ett sånt stort problem för mig. Jag får för mig att folk tröttnar på mig, för att jag är så impulsiv och pratar hela tiden!? Jag har försökt hela livet att lugna ner mig, andas, ta det lugnt och låta andra få en syl i vädret. Det funkar, i 3 minuter ungefär, sen är jag igång igen.

Var sitter problemet? Är det i barndomen? Avsaknad av något i barndomen? Någonstans måste något ha gått fel, väldigt fel.

Dessutom verkar folk tro, att jag inte har känslor? Att jag är någon form av robot?

I och med att jag är som jag är. Men bakom det här roliga, pratiga och porriga skalet finns en människa med känslor. En riktig människa, som alla ni andra.

Igår kände jag att, nu får det vara bra. Jag var så trött på mitt hår. Långt, slitet, jobbigt och helt fult. Så jag ringde min frisör och fick en tid redan idag. Jag har ju enormt tjockt hår så frisören blev väldigt glad att få sätta saxen i det.

Jag fick reda på idag att under allt det raka håret fanns lockar som man kunde trolla fram om man klippte upp det. Sagt och gjort. Hon klippte av en rejäl bit på säkert 15 cm och sen klippte hon upp det lite sådär lagom.

Jag är supernöjd och glad. Jag kan ha det nersläppt för första gången på år. Dessutom så kan jag sätta upp det i en fin liten ruffsig tofs om jag hellre vill det.

Liams första reaktion när jag kom hem var, "Du var finare innan."

Tack min älskade son!