Julen närmar sig med stormsteg. Tredje julen i ensamhet. "Socialtanten" sa idag, "Det måste kännas hemskt att ha en sån stor släkt på din nätverkskarta och ändå är det ingen som vill umgås med dig och dina barn på jul".

Ja, det känns fruktansvärt. Jag gråter dagligen och fått höja min Zoloftdos.

Jag förlorade så mycket sommaren 2007 och 2008. Mina fastrar, som var som mina systrar då jag är uppvuxen hos min farmor. Min farmor som var som min mamma, som jag älskade som min mamma, min fasters tre barn som alltid betytt väldigt mycket för mig. Jular, kalas, dop och mycket annat får man inte komma till längre. Jag har ändå försökt genom att bjuda er.

Det är så många folk som vände mig ryggen som jag aldrig kommer förstå? Två av mina fastrar tex? Jag kommer aldrig förstå er? Framförallt min äldsta faster, vad gjorde jag dig? Och min ena farbror med familj?

Ja, jag sa "bögjävel" till min fasters sambo och det är jag väldigt ledsen över. Men är det verkligen normalt att radera ut ett helt liv för det?

Jag är helt säker på att ni aldrig har känt sorg över vad som hände eller saknat oss.

Till min faster Gunilla vill jag bara berätta:

Du har betytt så mycket för mig i livet. Du var som min mamma ett tag och jag älskade verkligen att komma hem till er. Jag saknar dina barn och all den glädjen man kände i er närhet. Du kommer aldrig att förstå vilken stor plats i mitt hjärta som du verkligen haft.