Till David som skrev en kommentar under mitt inlägg, "Julen Närmar Sig"

Om det är något jag strävar hårt efter så är det att ingen ska vara ensam under Julen. Du är mer än välkommen hem till mig och fira Jul. Du ska inte sitta ensam. Här får man allt från, glögg till skinka. 

Julen närmar sig med stormsteg. Tredje julen i ensamhet. "Socialtanten" sa idag, "Det måste kännas hemskt att ha en sån stor släkt på din nätverkskarta och ändå är det ingen som vill umgås med dig och dina barn på jul".

Ja, det känns fruktansvärt. Jag gråter dagligen och fått höja min Zoloftdos.

Jag förlorade så mycket sommaren 2007 och 2008. Mina fastrar, som var som mina systrar då jag är uppvuxen hos min farmor. Min farmor som var som min mamma, som jag älskade som min mamma, min fasters tre barn som alltid betytt väldigt mycket för mig. Jular, kalas, dop och mycket annat får man inte komma till längre. Jag har ändå försökt genom att bjuda er.

Det är så många folk som vände mig ryggen som jag aldrig kommer förstå? Två av mina fastrar tex? Jag kommer aldrig förstå er? Framförallt min äldsta faster, vad gjorde jag dig? Och min ena farbror med familj?

Ja, jag sa "bögjävel" till min fasters sambo och det är jag väldigt ledsen över. Men är det verkligen normalt att radera ut ett helt liv för det?

Jag är helt säker på att ni aldrig har känt sorg över vad som hände eller saknat oss.

Till min faster Gunilla vill jag bara berätta:

Du har betytt så mycket för mig i livet. Du var som min mamma ett tag och jag älskade verkligen att komma hem till er. Jag saknar dina barn och all den glädjen man kände i er närhet. Du kommer aldrig att förstå vilken stor plats i mitt hjärta som du verkligen haft.

Till dig som skrev en kommentar i förra inlägget angående OCD:

Jag skulle bli jätteglad om du vill maila mig på, karolina.jm@telia.com

Jag kan hjälpa dig!

Kram Karolina!

Ikväll är ingen bra dag. Känner mig ledsen och ohörd. Dessutom har jag ångest och en fruktansvärd huvudvärk.

Jag känner mig bara för att sätta mig i ett hörn och gråta.

I söndags visade SVT en dokumentär om Tvångssyndrom. Den handlade om en kvinna som levt med Tvångssyndrom i många år. Hennes äldsta son har spelat in filmen och följt henne under 5 år.

Resultatet blev då denna dokumentären, "Glöm Ej Bort Att Älska Varandra".

En otroligt gripande historia som gav mig många tårar. Att se hennes fruktansvärda lidande och hennes meningslösa, men livsviktiga tvångshandlingar.

Hon kämpar sig igenom varje dag för att hennes familj ska "överleva".

Man får se hennes gå runt i bara trosor och högklackade skor ute på gården, mitt i vintern, se henne torka av saker, hålla smittor borta, använda papper i mängder m.m

Jag rekomenderar alla starkt att gå in på SVT och titta på denna filmen. Den är 1 timme lång och värd varenda sekund.

http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=13276&a=1286810&lid=is_mediaplayer_search&lpos=4

Varje dag är en oerhörd kamp för oss tvångssjuka, där det handlar om liv eller död. Saker som för dom flesta är självklara och normala, är för oss som att bestiga ett berg. Ett berg av ångest, smärta och tårar.

Jag brukar säga till folk att när man får en tvångstanke och ångestattack så känns det som att man sett döden.

Tänk er att stå vid en busshållsplats och vänta på en buss, när du ser bussen komma emot dig i full fart. Han kommer att köra på dig och du kommer med största sannolikhet inte att överleva. Där står du med dina två barn och måste snabbt rädda era liv.

Jag var väldigt sjuk år 2003 och 2004. I December 2004 började jag äta tabletter mot Tvångssyndrom och det tog inte många veckor innan jag var väldigt mycket bättre.

Så, nu i April i år slutade jag med medicinen när jag blev gravid och har sedan dess haft det lite svårt igen. Men jag har kämpat varje dag i en form av livskamp och överlevt.

Jag skulle offentligt vilja gå ut i Bloggen och tacka Tomas, som under denna tiden fått ta väldigt mycket. Han har tagit upp mig och torkat av mig när jag fallit. Han har lyssnat på mig och försökt resonera med mig som ingen människa någonsin gjort.

Jag vill även tacka min exman, Fredrik som kämpat med mig i alla andra år innan dess. Han har alltid visat mig förståelse och sett hur Tvångssyndrom kan förstöra en hel familj. Utan Fredrik hade jag kanske inte fått den hjälpen jag har behövt i vården.

Läste precis en gripande artikel på Aftonbladet. Det handlade om en tjej med Tvångssyndrom. Hennes öde satte sig rakt i mitt hjärta och jag kan verkligen säga, jag vet hur det är att leva så i ditt fängelse.

http://www.aftonbladet.se/kvinna/article3208130.ab

Jag har själv Tvångssyndrom sedan 2003 och känner igen mig i allt hon skriver. Dessa tankarna som finns i huvudet hela tiden, tänk om?

Jag äter vanligtvis medicin mot tvånget, men inte just nu när jag är gravid, vilket medför att jag har en sämre period och mer tvång är normalt.

Jag orkar inte gå in på mina tvång just nu och kanske kommer jag heller aldrig att berätta om det här ute i bloggen, men jag är öppen för det och har gjort en ny kategori här som heter just, Tvångssyndrom.

Kram!